På Tbilisis centralstation fick man lov att visa pass för att gå ombord på tåget, en första gång för mig. Detta var tekniskt sätt den andra eller kanske tredje tågresan jag hade företagit i Georgiens huvudstad. De andra gångerna hade varit i stadens tunnelbanesystem som drabbades av både skramliga tåg och mediokert planerade stationer. Alltså kan man inte säga att jag hade de högsta förväntningar på kvalitén av tåget eller självaste tågresan. Slutmålet, Batumi, är den näst största staden i landet och dessutom den främsta kuststaden. Jag hade hört av guider och andra i Tbilisi hur de spenderade sina semestrar i Batumi.
Staden var alltså uppenbarligen ett värt resmål. Väl ombord på tåget var det första jag la märke till den rena och moderna vagnen. När jag slog mig ned i mitt säte försämrades min uppfattning om tåget återigen en smula när det kändes som att man satte sig intill en hård vägg där man kunde förvänta sig mjuka säten. Därefter började självaste resan. Det var inte direkt ett snabbtåg, sträckan är ungefär 340km och tog fem timmar att åka. Ett stort positiv med tågresan genom västra halvan av landet var det vackra sydkaukasiska landskapet.
Att säga att Georgien är känt för den underbara naturen är att underskatta landets skönhet. Det man får ta i åtanke med en sådan tågresa är att den sträckan kommer kanske bli snabbare i framtiden. Precis som hur länder som Polen och Tjeckien inte ser ut idag som de gjorde på 90-talet, kan man hoppas på att tåginfrastrukturen i Georgien kommer att förbättras med tiden.
Lämna ett svar